SUPPORTRARNAS RÖST
- Liverpoolfestivalen
- för 3 dagar sedan
- 3 min läsning
Supportersånger som vi känner dem idag är en fascinerande blandning av kyrkokörer, brittiska pubar och 60-talets poprevolution.
Hand i hand!
Idag är sång en naturlig del av supporterkulturen och det är nästan otänkbart att gå in på The Kop på Anfield utan att sjunga med i en av de otaliga supportersånger som har dykt upp under åren. Om du är i Liverpool på matchdag tar det inte lång tid att hitta en röd pub med en trubadur anlitad för att skapa stämningen.
Så är det på Liverpoolfestivalen. För oss är det otänkbart att inte ta över några av de allra bästa LFC-musikerna för att skapa stämningen. Fotboll och musik går hand i hand, men det har inte alltid varit så.
Från brassband till psalmsång
När fotboll först organiserades i slutet av 1800-talet präglades ljudlandskapet på engelska arenor av enkla rop, klockor, skallror och enstaka applåder. I fotbollens linda var musik främst något man lyssnade på, snarare än något man skapade själva. Brittiska läktare präglades till stor del av professionella brassband som underhöll före avspark och i halvtid.
Ändå fanns det ett frö till sång. För att säkerställa att så många som möjligt kunde delta hämtades sånger från en källa som de flesta hade i sina hem: psalmboken. I mitten av 1920-talet hade psalmer som "Abide With Me" blivit en regelbunden del av matchupplevelsen på flera engelska arenor. Denna reserverade kultur var dock på väg att genomgå en drastisk förändring, driven framåt av arbetarklassens starka traditioner av sång i både kyrkor och pubar.
När Liverpool erövrade listorna
Den verkliga vändpunkten kom på 1960-talet, och det var i Liverpool det hände. Medan läktarna i andra delar av England fortfarande var relativt tysta, förvandlades Anfield till en kokande ljudgryta. Som världens pophuvudstad på den tiden – med namn som The Beatles, Gerry and the Pacemakers och Cilla Black i topp på listorna – hade Liverpool en hel del musikaliskt självförtroende.
Speakern på Anfield spelade alltid de tio bästa låtarna på listorna före avspark, och på den legendariska Kop snappades låtarna upp av tusentals strupar. När låtarna så småningom försvann från listorna vägrade fansen att släppa taget om dem; de fortsatte sjunga dem ändå. Det var så poplåtar antogs som permanenta klubblåtar. Den mest berömda av dem alla, "You'll Never Walk Alone", lever fortfarande vidare och står starkare än någonsin idag som en symbol för enighet och styrka.
Scousehumor som ett kännetecken
Under 1970- och 1980-talen utvecklades sångkulturen till att bli mer kreativ och präglades av skarp, lokal humor. Supportrar började skriva om texterna till välkända låtar för att hylla sina egna hjältar, psyka sina motståndare eller håna rivaliserande supportrar. Denna "scouse"-humor blev ett kännetecken för Liverpool-fansen. Deras förmåga att vara både raka och musikaliska samtidigt gav dem ett rykte om sig att vara kanske den mest högljudda publiken i världen. Som Liverpool-legenden Ian St John så träffande uttryckte det:
Det finns inget oväsen som Anfield-oljudet och det finns inget skrikande som Anfield-ropen. Ian St John - Liverpool-legend
Även om både Reds och Blues från Merseyside var pionjärer, spred sig denna kultur snabbt över England och senare till kontinenten. Det som började på de trånga gatorna runt Anfield har nu blivit en global standard. Vi hör nu versioner av engelska fanramsor i allt från tyska Bundesliga till japanska J-League, medan sånger från Italien och Spanien har hittat tillbaka till de brittiska öarna och anammats som Liverpool-fansens egna.
Tar ägarskap över klubben
I dagens moderna fotbollsvärld, där kommersialiseringen ökar och avståndet mellan klubb och supportrar ibland känns större, förblir sången ett av få autentiska element från "gammal fotboll". I en era där spelarna ofta har större lojalitet till sin checkbok än till sin tröja, är det genom sången som fansen tar äganderätt till sin klubb. Det är här, genom stämbanden, som passionen lever vidare – oavsett resultatet på planen.
Kommentarer